Niklas Jakobsen

Det här är ett sparat utkast jag började skriva för ett tag sedan. Jag väljer att publicerade det trots att jag beskriver ett brott jag begått. Det var över tjugo år sedan och jag skulle aldrig göra någonting liknande igen.

Anledningen till att jag började skriva inlägget var alla teveprogram, alla tidningsartiklar och den läckta polisvideon med jakten av 22-åringen som körde ihjäl sig på grund av att han inte stannade för polisen. Jag har varit i en situation som påminner lite om det, dock i en helt annan miljö.

När jag var femton år hade jag en åttiokubikare, en crossmotorcykel som man endast får köra på banor/inhägnat område med. Oftast gjorde jag också det, men under en period så förvarade jag motorcykeln hos en kompis mormor, och då var vi ute på helgkvällar och körde. Skitdumt när man tänker tillbaka, men det gjorde vi i alla fall.

En sommarkväll i Enskede var det då min tur att bli jagad av polisen. Iklädd jeans och t-shirt, någon hjälm hade jag inte heller.

Jag stod med motorn avstängd i parkområdet bakom Skarpnäcks gamla skola ungefär vid korsningen Sockenvägen/Gamla Tyresövägen. Sakta kommer det en nedsläckt bil rullandes in i parkområdet och när de kommer närmare slår de på helljus och sirener – det är en polis!

Jag får panik och börjar frenetiskt kicka igång min trimmade åttiokubikare som inte alltid startade så lätt. Jag minns inte hur många försök jag gör, men till sist gasar den igång i alla fall. Jag gör en 180-gradersvändning och gasar bort från polisbilen. De ökar farten och följer efter mig på smala parkvägar.

Jag kommer ut på Elisabet Olins väg och svänger höger in på Kristina Nilssons väg i hopp om att jag har lagt så pass många meter mellan mig och polisbilen att jag kan svänga in på en av mina kompisars tomt, men av mina vänners panikartade viftningar med armarna förstår jag att de ligger för nära och skulle se mig när jag svängde in på tomten – jag accelererar ytterligare och får några få meter till mellan mig och polisbilen.

En snabb höger- och vänstersväng så är jag ute på Sara Moraeas väg mot Dalgårdsvägen. Jag tar snabbt beslutet att köra nedför grässlänten istället för att ta Dalgårdsvägen mot Sandsborg eller den lilla parkväg som leder mot Kärrtorps Gymnasium. Den inleds av en hög trottoarkant och sedan en brant, daggfuktig och ojämn grässlänt. Jag gör en skarp högersväng ut på parkvägen och ökar farten i stigningen upp mot dagiset. Jag ser fortfarande blåljusen slänga stroboskopliknande skuggor över träden så jag ökar farten ytterligare.

När jag kommit över krönet väntar en snabb nedförskörning och jag tänker svänga runt dagiset, åt vänster mot Kärrtorp och sedan planerar jag att köra genom området och ta mig till Kärrtorps IP för att ha chansen att försvinna på de smala vägarna ner mot Söderbysjön och Nackareservatet. Så långt kommer jag dock aldrig.

I vänstersvängen ligger rullgrus och jag faller. Tack vare min höga fart glider jag in på gräset och vidare in i den lilla dungen framför hyreshusen som vätter mot Huvudskärsvägen och Kärrtorp. Jag tittar upp mot backkrönet och ser ännu inte polisen.

Snabbt rullar jag in motorcykeln en bit till i dungen, och får tag i några stora grenar som jag kan kamouflera mig och motorcykeln med, och när polisbilen till slut kommer i närheten har den slagit av sirenerna och rullar sakta, sakta fram. De lyser med en ficklampa ut genom sina fönster men ser ingenting, så de ger upp.

Jag har klarat mig.

Men hetsen fortsätter. Jag måste ju därifrån. Strax efter att jag sakta vågat mig ur buskaget möter jag några av de vänner som var med mig när jakten började. De kommer springandes mot det område där jag befinner mig, de har sprungit åt det håll där de hörde det intensiva ljudet från den högvarvande motorn senast.

Vi beslutar oss för att rulla iväg motorcykeln och få ner den i ett garage hos någons farföräldrar, de bor närmast. Och under de 10-15 minuter det tar för oss att nå garaget ser jag säkert fem, sex polisbilar ute på jakt efter mig. Jag har aldrig, tidigare eller efter, sett så många polisbilar samtidigt i de kvarteren.

Vi tog oss över parken vid Skarpnäcks nya skola och in i villaområdet bakom. Hela tiden var det några som gick lite i förväg för att se till så att kusten var klar. Och vid två tillfällen var det nära, men jag hade tur och hann gömma mig innan det var försent.

Efter att motorcykeln kommit ner i garaget kunde jag andas ut. Jag hade tur, av två anledningar. Självklart är jag glad att jag inte åkte fast, men nu i efterhand så är jag mest glad att jag inte skadade mig. För att som femtonåring bli jagad av polisen är rätt så påfrestande. På motorcykel, i t-shirt och utan hjälm. Och jag var absolut ingen duktig förare, jag hade bara tur.

Jag är fullt medveten om att jag gjorde fel, verkligen fel. Jag är också fullt medveten om att jag riskerade sjukt mycket, även innan polisen kom, genom att köra utan hjälm och skyddskläder. Men det var inte förrän jakten började som paniken kom och jag kände mig otrygg.