Jag hittade det här inlägget bland mina utkast, jag vet inte varför jag inte skrev klart det. Jag började skriva på det den 18 februari.

I morse blev jag överdrivet nostalgisk, jag vet inte vad det var som flög i mig men jag började tänka tillbaka på mina gymnasieår, mina vänner och våra liv. De flesta vänner jag hade då har jag kvar idag, men våra liv har förändrats väldigt mycket.

Jag minns hur vi satt i gräset på skolgården och bläddrade i Ginzakatalogen. Vi satt med benen i kors, i våra tiohåls Doc Martens och pratade vilka skivor vi skulle beställa och om hur b-sidan på digipaksingeln ‘Smells like teen spirit’ egentligen lät, påmindre den inte om någon annan låt? Vi pratade om vad vi skulle göra i helgen – skulle vi åka till Apromus ute i Solna den här helgen också, eller skulle vi göra någonting annat. Ofta blev det Apromus, sommar som vinter.

Jag minns vattenkriget som slutade i kaos. Vattenfyllda soptunnor slängdes ur klassrumsfönster på översta våningen i A-huset, Greven fick en spricka i ögonbrynet och studierektorn beslagtog min vattenpistol.

Jag minns Henriks lektion i gräset bakom gymnasiksalen, och hur han fick oss att lyssna till skillnad från många andra av lärarna. Hur stor skillnaden var på hans sätt att lära ut i jämförelse med de andra lärarna.

Jag minns kvällarna i källaren på Bagarmossens ungdomsgård där vi stod med våra instrument och harvade fram låt efter låt, och hur nervösa vi var den dagen vi ställde oss på scen i skolans aula och spelade en låt på någon sorts talangjakt. Vi tävlade mot en storbystad blondin kroppsmålad som Norges flagga. Det krävs inte mycket för att förstå att tre långhåriga första ring-sluskar inte skulle vinna den talangjakten.

Och kvällen i Nacka Forum, där jag färgade mina polisonger gröna för att matcha mitt rödfärgade hår. Eller lucianatten i replokalen vid Alphyddan som slutade med kebab i bröd för 10 kronor på Götgatan innan vi åkte till skolan utan att ha sovit en blund. Till slut somnade de flesta av oss på varsin bänk utanför något klassrum.

Jag minns hur vi spelade kort i ljushallens café, jag minns mackorna och fitfyfifty-klubborna. Och jag minns hur vi satt i samma café och pratade om hur synd det var att Nirvanakonserten blivit framflyttad från oktober till april. Och jag minns hur det kändes när april kom och det visade sig att det aldrig mer skulle bli någon Nirvanakonsert, någonstans någonsin. Jag minns natten mellan sjunde och åttonde april. Jag satt på köksgolvet och lyssnade på Bandit Radio hela natten.

Jag minns Fabiorummet, filmail och Niklas Bjerkings kaffekopp. Jag minns hur mycket jag tyckte om att pratisera på Christers fotoverkstad i Kärrtorps centrum, och jag minns även de månader jag arbetade där efter gymnasiet. Jag minns studentskivorna och nätterna när vi inte ville släppa varandra. Det var efterfester hela tiden, och det kändes mer som en regel än ett undantag att gå till skolan direkt från efterfesten, med kostym och rödsprängda ögon.

Jag minns Skitiga duken, Hyndans hörna och Tre kronor. Jag minns när jag blev förtrollad av Camela Leiert i Starlet och jag minns hur vi smög oss in backstage på Pop Dakar och satte i oss en hel back öl som visade sig tillhöra Tic Tox.

Och sen minns jag även de hemska veckornas praktik på Expert i Globen, där mitt smeknamn blev Nicke Punk, och jag hatade det. Hur min räddning var när jag blev nedskickad på lagret, blev hemskickad med någon kund för att hjälpa dem installera nya teven eller kunde smita över till Dacke som praktiserade på Mix skivor mitt emot Expert.

Jag minns Roskildefestivalen 94, 95 och 96. Jag minns vår flagga, jag minns Björn som missade Rage-konserten p g a för mycket öl, jag minns när Martin Sjöberg, som var på väg ut på sin tågluff, bestämde sig för att åka till Roskilde och chansa på att han skulle hitta oss, vilket han också gjorde. Han plankade in med oss på söndagen för att se Alanis Morisette och David Bowie innan han åkte vidare till Amsterdam. Jag minns Hells Äckels, och jag minns mycket mycket mer.

I lägenheten i Hammarbyhöjden satt jag och Jonn på varsin stol och kollade när Pearl Jam uppträdda tillsammans med Neil Young. Det var innan de släppt sin skiva VS, och de spelade Animal och Rocking in the Free World. Jag tror vi var de enda som fortfarande var vakna. Jag minns inte ens vems lägenheten var eller vad vi gjorde där, men torsdagsnatten spenderades framför MTV.

Hur mycket jag än skriver om den här perioden så känns det som att jag missar något, så jag slutar nu.

Den här låten får agera soundtrack för min gymnasietid. Ju mer jag tänker på det, desto bättre passar den.