Polisen har precis åkt härifrån. De kom med fyra patrullbilar och en piket, och alla var verkligen totalfokuserade. De visste exakt vilken port de skulle in i, och de såg till att lugna den lilla pojken som desperat försökte ta sig ut ur lägenhetens fönster på tredje våningen.

Jag ringde 112 för ungefär 40 minuter sen, strax efter att jag vaknat av någonting som till en början lät som däckskrik. När jag skakat av mig sömnen insåg jag att det var barnskrik, ett litet barn som desperat skrek på, eller efter, mamma.

Jag klev sömndrucket upp och ställde mig i vardagsrumsfönstret för att försöka lokalisera varifrån ljudet kom, och efter ett par minuter såg jag den lilla pojken i ett fönster rakt över gatan. Han stod upp på fönsterbrädet och försökte komma ut. Tre våningar över asfalten. Han skrek desperat, ljuskronan som hängde i fönstret svajade fram och tillbaka, och i bakgrunden stod teven på och visade tecknat.

Nu, 40 minuter senare sitter rädslan och obehaget kvar i kroppen. Jag har mild hjärtklappning och undrar hur pojken har det. Vad var det som hade hänt egentligen? Allt har varit lugnt sedan polisen åkte så allt är väl bra, men när jag tittar ut genom mitt fönster så ser jag de trasiga fönsterrutorna på andra sidan. Tacka vet jag dubbelglas, och tacka vet jag de där små plastspärrarna som sitter i nederkant av många fönster. Utan dem hade nog pojken tagit sig ut. Och då hade jag nog haft en bild på min näthinna som jag aldrig skulle kunna få bort.