Julian

Den nionde oktober förändrades mitt liv totalt. Då kom den här lilla killen in i mitt liv. Han är det vackraste och mest fantastiska jag någonsin upplevt. Att föreställa mig känslan av att vara far till ett barn är något jag försökt många gånger i mitt liv, men inte ens den ljuvaste dröm i den bästa av världar kommer i närheten av hur det faktiskt är.

Idag blir Julian fem månader. Det har varit fem månader av fascination, skratt, frustration och gråt.

Fascination över hur en människa fungerar direkt från födelsen och hur han lär sig saker så fort. Nu flörtas det, skrattas, greppas, kastas, jollras mest hela dagarna. Han är nyfiken och vill kommunicera nästan hela tiden.

Skratt från honom som är så smittande att jag aldrig varit med om något liknande tidigare. Hans tandlösa leende och hans sätt att krypa ihop och dra händerna upp mot munnen när han är glad är det vackraste som finns.

Frustration över att inte kunna prata med honom så han förstår, eller att vi inte förstår honom. När tårarna sprutar och han gråter så mycket att rösten spricker, då är man sårbar.

Gråt över det näst intill konstanta dåliga samvetet över att inte vara hemma med honom på dagarna.

Det finns ingen förutom ens egna barn som kan cementera en plats i ditt hjärta så snabbt och starkt, och Julian har en stor del av mitt. Hela mitt liv har förändrats, mitt fokus skiftat och nu när vi flyttat till hus i det område jag växte upp som barn så har jag som ambition att ge honom det bästa av min barndom. Jag vill lära Julian att cykla på samma gator jag lärde mig, ta honom till samma badplatser och parker.

Jag vill ge honom samma trygghet och glädje som jag hade i min barndom. Jag hoppas jag klarar det.

Grattis älskade Julian <3