Kroppen säger att snön snart kommer

Sedan igår har jag känt i kroppen att snön är på väg. Väderrapporten säger något annat, att det inte ska bli någon nederbörd de närmaste tio dagarna. Men jag tror ändå att den snart kommer.

Första snön är alltid speciell, och den enda snön jag ser fram emot. Den brukar falla så lugnt och försiktigt, och lägga sig i stillhet för att sedan försvinna snabbt igen. Jag ser fram emot det första knarret under skorna, de första dagarna med stor vinterjacka. Men sen får den gärna försvinna igen. Snö och sol över jul och nyår, men sen räcker det.

Hänga vid Servus

Jag minns mina tonår och hur vi i stort sett varje kväll, vardag som helg, samlades utanför Servus och bara hängde. Ofta var det samma kärngrupp men det var inte alls sällan som det anslöt andra – vänner, bekanta och andra.

550354_496500243722548_338676939_n

Jag minns Ronny i videobutiken. Jag minns kvällen då jag drack alldeles för mycket vodka och somnade under bänken på busstationen. Jag minns hur vi körde åttiokubikaren alldeles för snabbt utanför affären. Jag minns hur det var så mycket bättre att ha tråkigt tillsammans än att ha tråkigt själv.

Bänkarna utanför affären och grillen var som vår alldeles egna ungdomsgård där vi själva bestämde reglerna, och det blev sällan några problem. Det var aldrig någon som klagade på oss där vi satt och drack vår cola och delade en cigarett ur det lilla paket röda Marlboro vi lyckats skramla ihop till.

Skärmavbild 2013-01-29 kl. 10.13.29Det var aldrig långt till sällskap för någon av oss, det var verkligen en varm gemenskap. Och på helgerna var det aldrig långt till närmaste fest, och var festen tråkig kunde man alltid gå tillbaka och hänga vid Servus, för dit kom det alltid folk.

Känner du som jag när du tänker tillbaka, försök då rädda Coop Gamla Tyresövägen. De förtjänar det.

Om inte för våra minnens skull, så för de som bor i området. Försvinner affären finns det inte längre någon närbutik för människorna som bor där. De affärer som kommer ligga bäst till då är Coop i Kärrtorp, ICA Sandsborg eller Hemköp i Sköndal. För de som bor runt korsningen Gamla Tyresövägen/Sockenvägen blir det till att ta bilen eller cykeln varje gång de ska handla mer än en liter mjölk. Och de måste planera sina inköp mycket bättre.

Och undra vad de som flyttat in i de ca 100 nybyggda lägenheterna mitt över korsningen tycker om det här. Undra om inte en närbutik öppen till 22 påverkade deras beslut? Och påverkar eventuell värdeökning av den bostadsrätt de köpt.

Nya vägar till kontoret

Jag bor ju på Ölandsgatan, men det visste du redan. Mitt nya kontor ligger på Blekingegatan. Avståndet är Only if for a night och halva Shake it out om man går i makligt tempo via Helgalunden.

Men det finns sätt att variera promenaden till kontoret. Vi börjar med den tråkigaste, som självklart är Ringvägen till Grindsgatan och sedan in på Grindsgatan fram till Blekingegatan där man svänger runt hörnet och går till nummer 12. Trist. Mycket trafik, mycket folk och allmänt stök.

Sen finns vägen över Tjurbergsparken, som jag provade för första gången idag. Jag har aldrig tänkt på Tjurbergsparken tidigare, men den är väldigt behaglig som promenadpark. Den går på insidan av Ringvägen, upp mot Assessorsgatan. Därefter går man Assessorsgatan fram, och njuter av det stora vackra huset och svänger sedan ner på Blekingegatan.

Den tredje vägen är den över Helgalunden och Allhelgonakyrkan. Den här vägen brukar jag alltid gå hem, men den är vacker åt båda hållen. Det enda problemet med den här vägen är att man kommer väldigt nära Ringenhuset, som är så fruktansvärt fult.

Någon gång ska jag ta lite fler bilder, då får ni se vad jag menar. Har du några tips på andra vägar jag borde testa? Du kan väl i sådana fall tipsa och motivera i kommentarerna.

Sömnlös natt

ÖlandsgatanJag minns inte att jag sovit i natt. Inte en enda sekund. För en timme sen gick jag upp och började arbeta. Jag har hunnit gå igenom min, enligt Exchangeservern, överfyllda inkorg. Jag har som tur är bra möjligheter att arbeta hemifrån, vilket ger mig en liten tröst en dag som den här. För jag vet att huvudet kommer att börja slå någon gång kring lunch. Jag vet det för att jag varit exakt här så många gånger tidigare.

Det känns som att hela stan sover, och gatan är helt stilla. Men på avstånd hör jag ljudet från bilars däck som rullar över asfalten, och jag ser att solen faktiskt är på väg upp. Så nu sitter jag här med min kopp te och känner att det faktiskt är okej att inte kunna sova alltid, idag är väl en sån dag då allt startar lite tidigare bara.

Sista veckan på semestern

Det här är min sista semestervecka, och jag är sjuk. Jag fick en dum förkylning i tisdags och den har inte släppt än. Jag har tagit det oerhört lugnt de här dagarna – sovit, tagit varma bad och druckit mycket te. Men än har det inte hjälpt.

Från och med i morgon vid den här tiden tänker jag ignorera förkylningen totalt, för då är det dags att förbereda sig inför kvällens allsång som jag inte tänker missa för allt i världen. Det blir den enda allsången jag går på i år, dels för att det blivit så sjukt dyrt och dels för att jag haft annat för mig.

Jag har tänkt att blogga varje dag sen i söndags, men jag har inte riktigt orkat. Men jag kunde inte hålla mig längre, jag måste ju berätta om det underbart roliga och sagolikt vackra bröllop jag var på i lördags! Det var mina två fina vänner Anders och Sharon som efter sju år tillsammans bestämde sig för att gifta sig. De hade hyrt Hammarby roddklubb nere vid Årstaviken och höll både ceremoni och middag utomhus i strålande sol.

Efter middagen blev det stor fest inne i klubbstugan med ett femtiotal glada gäster, fri bar och en väl tilltagen musiklista på Spotify. Festen pågick till tidig morgon och jag var inte hemma förrän halv sex på söndag morgon. Söndagen och måndagen var tunga, men det var det absolut värt. Det var, utan konkurrens, årets bästa fest!

3806773033_07a8e8b3de

Semestertider!

För 39 minuter sen började min semester. Nu är jag ledig i fyra hela veckor! Jag ska inte göra många knop under min semester hade jag tänkt, det enda måste jag har är att lägga ett tiotal timmar på lite forskning till en potentiell kund i mitt egna företag. Resten av tiden ska ägnas åt slappande.

Tanken är att jag ska bygga en flytbrygga nere på mina föräldrars landställe, någonting jag inte har en susning om hur man gör. Så har du snickartips får du gärna lägga en kommentar. Tyvärr så är ju bilen trasig, så att ta sig till och från landstället blir lite krångligare. Jag kommer även att cykla galet mycket tänkte jag. Jag vill få till den skarpaste cykelbrännan någonsin. Allsången på Debaser kommer även besökas, tyvärr kommer jag missa de två första tillfällena, men jag hoppas verkligen på att jag kommer träffa alla mina Allsångskumpaner där den tredje veckan.

Semestern tjuvstartade lite igår, med Strawberry Daiquiris på Debasers uteservering. Och i kväll fortsätter den med Kristian Antilla på Trädgården under Skanstullsbron.

Härliga tider!

[miniflickr user_id=”24388574@N00″]

What a day for a day dream

Idag är en sån dag man inte riktigt önskar att den fanns över huvud taget. Till att börja med hann jag inte med ens i närheten av vad jag planerade igår. Jag åkte inte och tvättade bilen och jag åkte inte och lämnade tillbaka bilen. Istället åkte jag hem och däckade i soffan.

Så, idag hade jag ju kvar bilen. Jag bestämde mig för att ta den till jobbet istället för att åka kommunalt, och så kunde jag ju tvätta den och lämna tillbaka den i kväll. Och samtidigt passa på att hämta Malin på Bromma flygplats. Smart!

bildMen på vägen hem fastnar jag i en bilkö och i tunneln på Klarastrandsleden så blir motorn överhettad. Det finns inget annat att göra än att göra in till kanten i en redan alldeles för smal tunnel. Där står jag med varningsblinkers på och tar upp nästan ett helt körfält och väntar på att motorn ska bli så pass kall att jag kan öppna kylaren och fylla på mer vatten. För vatten hade jag faktiskt med mig – tre liter, i colaflaskor i bakluckan. Gissningsvis stod jag där i en halvtimme och gjorde eftermiddagen sur för många bilister.

Nu dyker det upp en mc-polis med blåljus som undrar vad som hänt. Jag berättar för honom och ber honom att öppna kylarlocket. Han har nämligen handskar och långärmad polisjacka, så han riskerar inte att bränna sig om det nu visade sig att det skulle spruta varm ånga ur kylaren. Av med locket och på med nytt vatten, sen bär det iväg. Det är med andan i halsen jag kör över Centralbron, och vidare upp på Södermalm.

Precis när jag svänger av Götgatan så sticker termometern upp igen. Jag hinner precis parkera utanför porten innan den går upp på rött. Så nu står bilen på gatan, jag ligger i soffan och fyra 1,5 liters colaflaskor ligger på köksbänken i väntan på att få agera nytt kylarvatten.

I natt ringde jag 112

Polisen har precis åkt härifrån. De kom med fyra patrullbilar och en piket, och alla var verkligen totalfokuserade. De visste exakt vilken port de skulle in i, och de såg till att lugna den lilla pojken som desperat försökte ta sig ut ur lägenhetens fönster på tredje våningen.

Jag ringde 112 för ungefär 40 minuter sen, strax efter att jag vaknat av någonting som till en början lät som däckskrik. När jag skakat av mig sömnen insåg jag att det var barnskrik, ett litet barn som desperat skrek på, eller efter, mamma.

Jag klev sömndrucket upp och ställde mig i vardagsrumsfönstret för att försöka lokalisera varifrån ljudet kom, och efter ett par minuter såg jag den lilla pojken i ett fönster rakt över gatan. Han stod upp på fönsterbrädet och försökte komma ut. Tre våningar över asfalten. Han skrek desperat, ljuskronan som hängde i fönstret svajade fram och tillbaka, och i bakgrunden stod teven på och visade tecknat.

Nu, 40 minuter senare sitter rädslan och obehaget kvar i kroppen. Jag har mild hjärtklappning och undrar hur pojken har det. Vad var det som hade hänt egentligen? Allt har varit lugnt sedan polisen åkte så allt är väl bra, men när jag tittar ut genom mitt fönster så ser jag de trasiga fönsterrutorna på andra sidan. Tacka vet jag dubbelglas, och tacka vet jag de där små plastspärrarna som sitter i nederkant av många fönster. Utan dem hade nog pojken tagit sig ut. Och då hade jag nog haft en bild på min näthinna som jag aldrig skulle kunna få bort.