Julian

Den nionde oktober förändrades mitt liv totalt. Då kom den här lilla killen in i mitt liv. Han är det vackraste och mest fantastiska jag någonsin upplevt. Att föreställa mig känslan av att vara far till ett barn är något jag försökt många gånger i mitt liv, men inte ens den ljuvaste dröm i den bästa av världar kommer i närheten av hur det faktiskt är.

Idag blir Julian fem månader. Det har varit fem månader av fascination, skratt, frustration och gråt.

Fascination över hur en människa fungerar direkt från födelsen och hur han lär sig saker så fort. Nu flörtas det, skrattas, greppas, kastas, jollras mest hela dagarna. Han är nyfiken och vill kommunicera nästan hela tiden.

Skratt från honom som är så smittande att jag aldrig varit med om något liknande tidigare. Hans tandlösa leende och hans sätt att krypa ihop och dra händerna upp mot munnen när han är glad är det vackraste som finns.

Frustration över att inte kunna prata med honom så han förstår, eller att vi inte förstår honom. När tårarna sprutar och han gråter så mycket att rösten spricker, då är man sårbar.

Gråt över det näst intill konstanta dåliga samvetet över att inte vara hemma med honom på dagarna.

Det finns ingen förutom ens egna barn som kan cementera en plats i ditt hjärta så snabbt och starkt, och Julian har en stor del av mitt. Hela mitt liv har förändrats, mitt fokus skiftat och nu när vi flyttat till hus i det område jag växte upp som barn så har jag som ambition att ge honom det bästa av min barndom. Jag vill lära Julian att cykla på samma gator jag lärde mig, ta honom till samma badplatser och parker.

Jag vill ge honom samma trygghet och glädje som jag hade i min barndom. Jag hoppas jag klarar det.

Grattis älskade Julian <3

Att bli jagad av polisen

Det här är ett sparat utkast jag började skriva för ett tag sedan. Jag väljer att publicerade det trots att jag beskriver ett brott jag begått. Det var över tjugo år sedan och jag skulle aldrig göra någonting liknande igen.

Anledningen till att jag började skriva inlägget var alla teveprogram, alla tidningsartiklar och den läckta polisvideon med jakten av 22-åringen som körde ihjäl sig på grund av att han inte stannade för polisen. Jag har varit i en situation som påminner lite om det, dock i en helt annan miljö.

När jag var femton år hade jag en åttiokubikare, en crossmotorcykel som man endast får köra på banor/inhägnat område med. Oftast gjorde jag också det, men under en period så förvarade jag motorcykeln hos en kompis mormor, och då var vi ute på helgkvällar och körde. Skitdumt när man tänker tillbaka, men det gjorde vi i alla fall.

En sommarkväll i Enskede var det då min tur att bli jagad av polisen. Iklädd jeans och t-shirt, någon hjälm hade jag inte heller.

Jag stod med motorn avstängd i parkområdet bakom Skarpnäcks gamla skola ungefär vid korsningen Sockenvägen/Gamla Tyresövägen. Sakta kommer det en nedsläckt bil rullandes in i parkområdet och när de kommer närmare slår de på helljus och sirener – det är en polis!

Jag får panik och börjar frenetiskt kicka igång min trimmade åttiokubikare som inte alltid startade så lätt. Jag minns inte hur många försök jag gör, men till sist gasar den igång i alla fall. Jag gör en 180-gradersvändning och gasar bort från polisbilen. De ökar farten och följer efter mig på smala parkvägar.

Jag kommer ut på Elisabet Olins väg och svänger höger in på Kristina Nilssons väg i hopp om att jag har lagt så pass många meter mellan mig och polisbilen att jag kan svänga in på en av mina kompisars tomt, men av mina vänners panikartade viftningar med armarna förstår jag att de ligger för nära och skulle se mig när jag svängde in på tomten – jag accelererar ytterligare och får några få meter till mellan mig och polisbilen.

En snabb höger- och vänstersväng så är jag ute på Sara Moraeas väg mot Dalgårdsvägen. Jag tar snabbt beslutet att köra nedför grässlänten istället för att ta Dalgårdsvägen mot Sandsborg eller den lilla parkväg som leder mot Kärrtorps Gymnasium. Den inleds av en hög trottoarkant och sedan en brant, daggfuktig och ojämn grässlänt. Jag gör en skarp högersväng ut på parkvägen och ökar farten i stigningen upp mot dagiset. Jag ser fortfarande blåljusen slänga stroboskopliknande skuggor över träden så jag ökar farten ytterligare.

När jag kommit över krönet väntar en snabb nedförskörning och jag tänker svänga runt dagiset, åt vänster mot Kärrtorp och sedan planerar jag att köra genom området och ta mig till Kärrtorps IP för att ha chansen att försvinna på de smala vägarna ner mot Söderbysjön och Nackareservatet. Så långt kommer jag dock aldrig.

I vänstersvängen ligger rullgrus och jag faller. Tack vare min höga fart glider jag in på gräset och vidare in i den lilla dungen framför hyreshusen som vätter mot Huvudskärsvägen och Kärrtorp. Jag tittar upp mot backkrönet och ser ännu inte polisen.

Snabbt rullar jag in motorcykeln en bit till i dungen, och får tag i några stora grenar som jag kan kamouflera mig och motorcykeln med, och när polisbilen till slut kommer i närheten har den slagit av sirenerna och rullar sakta, sakta fram. De lyser med en ficklampa ut genom sina fönster men ser ingenting, så de ger upp.

Jag har klarat mig.

Men hetsen fortsätter. Jag måste ju därifrån. Strax efter att jag sakta vågat mig ur buskaget möter jag några av de vänner som var med mig när jakten började. De kommer springandes mot det område där jag befinner mig, de har sprungit åt det håll där de hörde det intensiva ljudet från den högvarvande motorn senast.

Vi beslutar oss för att rulla iväg motorcykeln och få ner den i ett garage hos någons farföräldrar, de bor närmast. Och under de 10-15 minuter det tar för oss att nå garaget ser jag säkert fem, sex polisbilar ute på jakt efter mig. Jag har aldrig, tidigare eller efter, sett så många polisbilar samtidigt i de kvarteren.

Vi tog oss över parken vid Skarpnäcks nya skola och in i villaområdet bakom. Hela tiden var det några som gick lite i förväg för att se till så att kusten var klar. Och vid två tillfällen var det nära, men jag hade tur och hann gömma mig innan det var försent.

Efter att motorcykeln kommit ner i garaget kunde jag andas ut. Jag hade tur, av två anledningar. Självklart är jag glad att jag inte åkte fast, men nu i efterhand så är jag mest glad att jag inte skadade mig. För att som femtonåring bli jagad av polisen är rätt så påfrestande. På motorcykel, i t-shirt och utan hjälm. Och jag var absolut ingen duktig förare, jag hade bara tur.

Jag är fullt medveten om att jag gjorde fel, verkligen fel. Jag är också fullt medveten om att jag riskerade sjukt mycket, även innan polisen kom, genom att köra utan hjälm och skyddskläder. Men det var inte förrän jakten började som paniken kom och jag kände mig otrygg.

Shape up

Med en halv calzone i kylen och säkert 200 gram lösgodis på bänken så börjar jag idag ytterligare ett försök att gå ner i vikt. Min första insats kommer att vara att logga allt jag äter och all träning i Shape Up Club. Jag kommer även att, för första gången på flera år, börja väga mig.

Varje dag (typ) cyklar jag den korta sträckan till kontoret och även hem. Det är inte mycket, men det är alltid något. Någon gång i veckan cyklar jag även längre, och någon gång i veckan kanske jag ger mig ut på en power walk eller joggingrunda. Det ska fortsätta, och om något så ska frekvensen ökas.

Jag har köpt tennisracket, så att jag kan bjuda in någon för en match på asfaltsbanan i Blecktornsparken.

Mer än så tänker jag inte göra, så här i början.

Jag kommer säkert äta en pizza ibland, och lite snacks eller godis. Men då ska det loggas, med det blir det inget fusk. Och förhoppningsvis kan jag då se och förstå att det är så jävla onödigt som det så klart är.

Jag har inget direkt mål i dagsläget, men om jag klarar att hålla det här i typ två månader så kommer jag nog sätta upp några mål. Dels viktmål, men kanske även träningsmål.

Light-influensa

Det här är helt otroligt. Jag har varit mer eller mindre sjuk i drygt två veckor nu. Jag har väl slarvat lite på vägen mot att bli frisk, bland annat genom att inte stanna hemma och ta det lugnt när jag började bli sjuk. Utan jag satt på kontoret med feber både en och två dagar.

Nu är jag dock hemma, sedan i måndags. Planen var dock att gå till kontoret idag, men jag känner att jag fortfarande inte är helt kry. Men idag är sista dagen, i morgon ska jag definitivt till kontoret.

Det verkar ju vara många som är sjuka nu, och långvariga febertoppar på över 40 grader verkar inte vara någon ovanlighet. Som tur är har jag inte haft sådana problem. Min feber har varit långvarig, men aldrig speciellt hög. Bara lite mysigt hög på ett sätt. Den har gjort mig trött och varm, inte helt sänkt.

En ny vana

I slutet av förra året började med en ny metod för att ha koll på mina papper. Saker skulle vara på sin rätta plats inom ett dygn.

Fick jag post till företaget i brevlådan hemma öppnades kuvertet direkt och innehållet stoppades i min väska. När jag kom till jobbet dagen efter så tog jag ur det ur väskan. I de flesta fall så är det ju räkningar, och då läggs den in för betalning omgående. Jag skriver ner betalningsdatum på pappret och sorterar in i årets bokföring efter betalningsdatum.

Om jag har något på kontoret som ska hem gäller samma princip. Ner i väskan och upp igen direkt när jag kommer hem.

Problemet har varit att jag inte har samma ordning på mina privata papper, inte förrän idag. Tidigare så lades de ofta på en hög, som jag var tvungen att gå igenom alldeles för ofta för att se till att jag inte skulle missa något. Nu har jag skaffat ett gäng pärmar hem och gör precis som på kontoret. Det jag stoppat in i pärmar vet jag är behandlat och hanterat.

Det har gått mycket enklare än jag trodde, så jag fortsätter.

Jag kan inte längre hantera vintrar

Varje år blir det värre. Inte nödvändigtvis vädret, men mitt sätt att hantera det. Kylan, blåsten, snön. Jag klarar inte längre av det.

För ett år sedan var vi i Barcelona, där åt vi frukost utomhus varje dag. En kopp te och en macka med ost och skinka under ett apelsinträd. Förvisso även under infravärme, men solen var framme och det var barmark.

Man kunde gå runt från morgon till kväll klädd i bara en kavaj eller tunn jacka. Och jag kunde då inte förstå varför jag bor här uppe i svinkalla Sverige.

Jag tror att den här vintern är extra svår för mig med tanke på att sommaren 2012 var så fruktansvärd, och att jag inte hade någon solsemester under hela 2012. Förutom resan till Barcelona i januari.

6794473293_e1475796dc_z
Så här ska det vara, även på vintern.

Jag vill bara sätta mig i bilen och åka söderut. Stanna när det är sol, plusgrader och barmark. Undra var man skulle hamna.

Att vara egenföretagare

För snart två år sedan sa jag upp mig från min anställning och satsade 100% på min egna firma, vars verksamhet hade börjat växa sakta men säkert. Jag fick en möjlighet att verkligen jobba med det jag ville på det sätt jag vill, så jag tog chansen. Det har inte gått en enda dag sedan dess då jag ångrat mig. Och nu har jag tagit nästa steg i mitt liv som egenföretagare – jag har skaffat ett kontor med ett flerårigt hyreskontrakt.

Jag tänkte jag skulle försöka förklara hur det är att vara egen, att inte ha en anställning – på gott och ont. För det är både fördelar och nackdelar med att vara egen.

För mig finns det tre tydliga nackdelar,

Nummer 1 – Tryggheten
Jag har inga garantier på att jag kommer ha tillräckligt med uppdrag för att företaget ska kunna gå runt, jag har inga tryggheter eller garantier utöver det jag arbetar med just för tillfället. Så på ett sätt är det som att varje projekt är en anställning som du sägs upp vid när den avslutas. Förhoppningsvis finns det ett nytt uppdrag som tar vid direkt efter, så att det inte blir några stora inkomstbortfall och långa pauser. Hittills har allt gått bra…

Nummer 2 – Svårt att planera
Det här är högst personligt och kopplad till ditt självförtroende – ska du våga binda upp dig på det där abonnemanget? Ska du våga ta på dig kostnaden för ett kontor? Tänk om det inte kommer in ett enda uppdrag till, vad gör du då?

Nummer 3 – Ibland måste man tacka nej till uppdrag
En högst angenäm nackdel men ändock en nackdel är att din tid är begränsad – du kan inte ta för många uppdrag som löper under samma tid utan att ta in och förlita dig på underkonsulter. Så ibland måste man tacka nej, hur jobbigt det än känns.

Fördelarna är fler, och det är väl delvis därför man blir egenföretagare. Här är några av de fördelar jag upplevt,

Nummer 1 – Styr din egen tid
Om du tar tio veckors semester, långluncher tre gånger i veckan eller kommer till kontoret vid elvatiden är helt upp till dig. Du styr helt över din egen tid, och det är en oerhörd fördel! Jag försöker vara konsekvent och starta min arbetsdag vid nio, oavsett om jag har en full arbetsdag framför mig eller inte. Jag försöker hålla mig på kontoret under normal kontorstid men däremot låter jag inte annat hindra mig från att ibland gå från kontoret tidigare eller ibland komma in senare.

Jag försöker fånga effektivitet och inspiration när det kommer, och det är inte ovanligt att sådant kommer på kvällarna. Och om jag arbetat in på natten så låter jag morgonen efter ta den tid den behöver, utan att jag börjar stressa upp mig för att sitta i min stol på kontoret senast 09.00.

Att styra sin tid handlar alltså inte om att jobba så lite som möjligt utan att jobba så effektivt som möjligt när det passar dig. Även om jag haft turen att haft anställningar som ger mig viss flexibilitet så är det ändå långt ifrån den frihet jag känner nu.

Ett tydligt exempel är hur jag, rent fysiskt, märker att min kropp är mer harmonisk än tidigare. Jag behöver sällan ställa klockan på morgonen nu för tiden – jag vaknar oftast i rätt tid och känner mig utvilad. De enda gångerna jag ställer klockan är när jag har ett möte direkt på morgonen. Ett annat exempel på det är att jag inte är helt slut på sena eftermiddagar/kvällar – jag har energi kvar.

Nummer 2 – Utmaningar och nyheter
Att vara egenföretagare är att vara föränderlig – i varje nytt uppdrag följer nya utmaningar och nya grepp. Jag lär mig hela tiden när jag arbetar. Det finns tre anledningar till det: Dels att jag får uppdrag, dels min vilja att utvecklas och dels den lyx det är att få arbeta med proffsiga människor.

Nummer 3 – Egoboosten
Det låter kanske larvigt, men för mig är det väldigt viktigt att känna att jag gör ett bra jobb. Och den stolthet jag känner för vissa projekt är värd allt slit och all frustration som kunde uppstå vid en del sanslöst konstiga problem som vi sprang på.

Nummer 4 – Du väljer själv
Vad vill du göra? Hitta uppdrag som passar det du vill göra och tacka nej till resten. Ingen kommer säga till dig att du tyvärr måste göra det där tråkiga som du hatar. Så länge du är medveten om konsekvenserna så är det helt upp till dig hur du väljer att spendera dina dagar. Jag som är noga med det ekonomiska ser det här som en jättestor fördel, för jag tror det är det ekonomiska som är den största tröskeln för de flesta.

Nummer 5 – Bredden
Att få möjligheten att arbeta med så många olika företag i så många olika branscher är häftigt! Och det gör dig vass – du får en bredare kunskap om hur dina kunder arbetar och vad de ser som problem. Och det du har haft användning i ett projekt kan säkerligen vara till gagn i ett annat projekt.

Nummer 6 – Människorna
Som egenföretagare träffar du många nya människor, dels kunder men även möjliga samarbetspartners eller nya kontorskamrater. Och förhoppningsvis avslutar du dina uppdrag och lämnar en mycket nöjd kund med en utmärkt leverans. Att då få ett vidare förtroende är fantastiskt.

Vilka fördelar och nackdelar upplever du med att vara egenföretagare?

Har du googlat Niklas Jakobsen?

Jag sitter och tittar på dokumentären Du är Googlad, om personer som ”kapats” i sökresultaten. Personer som inte haft någon egen digital identitet och därmed tillåtit andras åsikter om dem styra vad alla ser i Google.

Jag har under flera år haft en väldigt bra synlighet i Google, och äger i stort sett allt när någon söker på Niklas Jakobsen.

För mig är niklas.jakobsen.se, den här sidan, väldigt viktig. Men även min Twitter-profil och mitt företags hemsida, didjit.se. Att sedan Flickr, Vimeo och andra sidor jag använder mig av även syns högt upp är bara positivt.

Hur ser det ut för dig? Har du googlat dig själv på länge? Är du nöjd med det du ser, och stämmer sökresultatet överens med den du är?

Flyttartag

Vi har ju blivit med ny lägenhet. Den 27 april flyttar vi från Skanstull till Hornstull. Från 46 kvm till 76 kvm. Det känns både omtumlande och fantastiskt. Ett stort steg att köpa bostadsrätt tillsammans.

På söndag är det förhandsvisning på min lägenhet, intresset har tydligen varit så stort att mäklaren anser att det skulle vara bra att hålla en förhandsvisning. Så den senaste veckan har lägenheten röjts och städats, och när jag nu ser den från sin bästa sida inser jag varför jag valde den. Och jag inser vilken fantastisk lägenhet det är jag haft turen att bo i de senaste åtta åren.

Men den är för liten. Vi är två sedan snart sex år, och vi behöver mer utrymme.

Den lägenheten vi flyttar till har ett fantastiskt kök med gott om förvaring, ett stort sovrum, ett stort vardagsrum och en ordentligt tilltagen hall. Utöver det finns åtta garderober och en klädkammare stor nog att husera mina cyklar. Det finns även en kakelugn i vardagsrummet.

Knappt två månader kvar till inflyttning, och jag längtar något så oerhört! Vi har precis köpt lampskärmar till taklamporna i köket, och vi har lagt en 20%-ig handpenning på en alldeles perfekt Tempursäng.

Men innan vi fått nycklarna i handen så tror jag att den här lätta, men gnagande, oroskänslan kommer finnas kvar.

Det. Får. Inte. Skita. Sig. Nu.