Under etapp 17 på 2006 års Tour de France, mellan Saint-Jean-de-Maurienne och Morzine, stack Floyd Landis i väg från alla favoriter i vad som inte kan ses som annat än en vansinnesattack. Han brände ifrån alla – Carlos Sastre, Oscar Pereiro, Andreas Klöden, Denis Menchov och samtliga deras hjälpryttare. Ett drag som egentligen borde vara omöjligt, men han lyckades. Fem mil innan mål hade han nio minuter till godo på gruppen med favoriterna och hade därmed blivit virtuell ledare av hela Touren. Väl vid målgång tog han in över sju minuter på Oscar Pereiro och låg nu bara 30 sekunder efter, på tredje plats.

Dagen innan, under etapp 16, så gick han in i väggen, blev av med ledartröjan och tappade runt åtta minuter.

Under etapp 17 ser man Landis med en vattenflaska i handen i stort sett hela tiden, han dricker konstant och han häller vatten över huvud och nacke. Tydligen så gjorde han av med 70 vattenflaskor. 35 liter med andra ord.

När han, efter dryga fem timmar i sadeln, går i mål ser det ut som att han befinner sig mitt i ett slagsmål. Hans ögon är uppspärrade och han nästan studsar fram av adrenalin. Han ser oerhört aggressiv ut och folk runt honom ser nästan rädda ut, för det ser ut som att han skulle kunna ge någon en rak höger när som helst.

På grund av attacken på etapp 17 vinner Landis hela Touren. Oscar Pereiro blir två totalt. Någon månad senare visar det sig dock att Landis testat positivt för testosteron, just under etapp 17. Det förklarar aggressiviteten, det förklarar de 70 vattenflaskorna och det förklarar den omänskliga forcering han gjorde. Landis själv säger att han söp sig full på whiskey kvällen innan, och att det antagligen var det som visade sig i dopingtestet.

Några månader senare stryks Landis som segrare och Oscar Pereiro skrivs in som slutsegrare för Tour de France 2006. Under de kommande åren spenderar Floyd Landis varenda litet korvöre på att få tillbaka titeln och rentvå sitt namn. Han misslyckas så klart.